Jag tänker för mycket.
Kollar på hans nya familj på facebook. Kollar på min riktiga släkt.
Jag passar inte in någonstans. Inte någonstans.
Jag är fast i mig själv. Fast i mitt tänk, fast i musikens väsen. Fast i den jag vill vara.
Hatar mig själv mer och mer.
Tänker på att jag bara vill vara glad. Vara lycklig och bekymmerslös.
Inte känna smärta inombords. Bara känna lycka hela tiden.
Jag är glad ibland med. När jag inte känner mig ensam.
Jag känner mig ensam för att jag är ensam. För att jag inte vill dela med mig av mina tankar till någon. Jag vill ha mina tankar för mig själv. Ingen får tro att jag vill ha uppmärksamhet.
Jag vill ut. Ut i världen och lyssna på musik.
Det är det jag vill göra.
Jag vill ha en hund. En hund som är mig trogen och håller mig sysselsatt.
Jag vill på festival. Campa, lyssna på musik och umgås med min bästa vän.
Förra festivalen (min första festival ) jag var på, var underbar. Jag mådde jävligt dåligt då. Men när jag kom fram till festivalen släppte allt. Jag glömde mina bekymmer och var lycklig. Lycklig utan tankar.
